I dag är det lucia!

Jag minns inte hur gammal jag var, men första gången jag skulle vara lucia i kyrkan blev jag sjuk. Jag var så lycklig, jag skulle vara lucia, skulle ha levande ljus i håret, jag var så speciell kände jag just då. Min besvikelse fyllde hela kroppen med känslor, jag var så ledsen.
Året efter var det återigen jag som skulle vara lucia och jag höll mig frisk.
Förberedelser, nervositet och en känsla av glädje.
Ljus skulle tändas och den blöta handduken som skulle skydda mitt hår glömdes totalt bort. Jag kände hur det varma stearinet sakta letade sig ner på hårbotten, det droppade ner på axlarna.
Men jag stod stilla i en fullsatt kyrka och lät det rinna.
Rätt som det händer något. Min lillebror, som är tomte i luciatåget, skulle flytta sitt levande ljus från den ena handen till den andra.
Han råkade snudda vid sitt vita syntetskägg med eldlågan och vips så tog det fyr.
Jag minns att jag snabbt tog av mig ljuskronan och sprang fram till honom och vi lyckades få bort det som återstod av skägget. Ögonbryn och ögonfransar försvann i ett naffs och man kunde se var ståltråden som skägget var fäst vid hade lämnat röda märken efter hettan.

Själv hade mitt hår så mycket sterarin fastkletat så mamma tog mig till frissan och de långa blonda hårlockarna föll offer för saxen.

Nu sitter jag här och syr i pepparkakor på Max lusselinne, han skall vara sockebagare har han bestämt.

Elina glömde sina lussekläder hemma i morse, men som tur är upptäckte jag det och nu går hon luciatåg i skolan.