Det är dumt...

Att ramla nerför trappen. Det gör ont, jätteont, megaont. Och är bara rätt och slätt, jättedumt.

I går fyllde mamma 60 år.

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Vi 4 syskon skulle överraska mamma med en middag i Växjö och en resepresent. Vi planerade i all hemlighet.
På morgonen ringer min systers man och säger att vi får ställa in middagen då en av min systers arbetskamrater valt döden framför livet.
Döden framför livet, vad konstigt det blev. Valde han döden framför livet? Den meningen måste jag fundera mer på.

Det där med självmord var något jag kom i kontakt med i unga år, min pappa, den enda pappan jag har haft och har valde den vägen som väldigt ung. Många varför har funnits hos mig. Ilska, sorg, förståelse, inte förståelse, känslan av mod, känslan av feghet. Ingen som väljer att inte leva längre lämnar någon oberörd. Så många frågor och så lite svar, eller snarare inga svar alls.

Men som min mamma sa i går, vill någon begå självmord, då lyckas de.
Behöver vi andra veta svaren på alla varför frågor?

Julen 2010

Nu är julen över. Jag funderar på varför vi säger att julen är över. Är det en lättnadens suck efter julstressen?

Vi har haft en skön julhelg. Mammas julbord är som vanligt något utöver det vanliga, alla borde få uppleva min mammas julbord. Det finns inte något som fattas, inte något. Till och med bruna bönor som min systers man inte kan vara utan saknas. I år fick jag den stora äran att få laga den nya rätten Broccoli med ostsås. Systers yngsta dotter gav mig tummen upp, det tar jag som ett lyckat tillagande.
Julklappar delades ut och Max var för första gången i sitt 4-åriga liv inte rädd för tomten. Tomten fick till och med flera kramar av honom.

Väglaget måste jag få klaga på, det är inte ett dugg roligt att köra på packad snö som dessutom såg ut som en gammal tvättbräda.

Inte en sådan här mumsig




Utan en sådan här




Juldagen firade vi hos Calles föräldrar. Massor med god mat och fina klappar. På julafton såg jag min systers fina svarta duk och tänkte genast att en sådan vill jag har, nu har jag det. Vi fick en av svärmor och svärfar. så glad jag blev.
En lugn och skön kväll.
Måste få berätta något.
När vi körde till Lessebo på julafton berättade Calle om sin pappas bravader vid en vak under hans millitärtjänst.
Jag bad Carl-Eric berätta om det.
Han var den enda som mitt i smällkalla vintern som inte kunde utäva en tjänsgörning ute, han var förkyld. Han fick istället den eminenta uppgiften att värma bastun och göra en vad till de snötrampande millitärkompisarna.
Bastun blev het, 120 grader. Vaken är kall. Ingen ville hoppa ner och Carl-Eric gick nära kanten och kaxade sig. Och vips så föll han i. Snabb som en iller var han uppe igen.
Somliga kommer ner på jorden efter sin kaxighet ;)

Nu behövs det sommarbilder.

Och vad kan vara bättre än små kattungar :)


Den där vattenkannan är rolig oavsett om det regnar eller är sol :)






Jag längtar till sommaren igen och ser ut över ett vitt kallt landskap *BURR*

Lussetåd på dagis.

Måste lägga in en bild från luciatåget på dagis. Max står långt till höger, bredvid fröken. Han är en sockerbaragare med pepparkakor på lusselinnet och har en tomteluva.
Ni må tro det var kallt, men barnens sång gjorde att öronen tinade upp :)

I dag är det lucia!

Jag minns inte hur gammal jag var, men första gången jag skulle vara lucia i kyrkan blev jag sjuk. Jag var så lycklig, jag skulle vara lucia, skulle ha levande ljus i håret, jag var så speciell kände jag just då. Min besvikelse fyllde hela kroppen med känslor, jag var så ledsen.
Året efter var det återigen jag som skulle vara lucia och jag höll mig frisk.
Förberedelser, nervositet och en känsla av glädje.
Ljus skulle tändas och den blöta handduken som skulle skydda mitt hår glömdes totalt bort. Jag kände hur det varma stearinet sakta letade sig ner på hårbotten, det droppade ner på axlarna.
Men jag stod stilla i en fullsatt kyrka och lät det rinna.
Rätt som det händer något. Min lillebror, som är tomte i luciatåget, skulle flytta sitt levande ljus från den ena handen till den andra.
Han råkade snudda vid sitt vita syntetskägg med eldlågan och vips så tog det fyr.
Jag minns att jag snabbt tog av mig ljuskronan och sprang fram till honom och vi lyckades få bort det som återstod av skägget. Ögonbryn och ögonfransar försvann i ett naffs och man kunde se var ståltråden som skägget var fäst vid hade lämnat röda märken efter hettan.

Själv hade mitt hår så mycket sterarin fastkletat så mamma tog mig till frissan och de långa blonda hårlockarna föll offer för saxen.

Nu sitter jag här och syr i pepparkakor på Max lusselinne, han skall vara sockebagare har han bestämt.

Elina glömde sina lussekläder hemma i morse, men som tur är upptäckte jag det och nu går hon luciatåg i skolan.